2023_SLT-2_low - Flipbook - Page 3
F Ö R E TA G A R N A H A R O R D E T
Lågkonjunkturen kommer att sändas
på tv
Att journalister skriver om det som
händer eller som är på väg att hända
är förstås precis som det ska vara, men
samtidigt måste vi nog fråga oss om inte
risken är stor att ekokammaren som
uppstår snarare förvärrar problemet än
skildrar det?
”Kan du tipsa om en företagare som gått
i konkurs både under Corona och nu?
Helst i Stockholmsområdet.” – journalist
som gör sitt jobb.
Det har definitivt funnits lättare tider att
vara företagare. De yttre hoten är stora
och tydliga och står på rad. Den starka
tro på företagets möjligheter att rubba
berg som finns hos nästan varje företagare kan verka outsinlig, men självklart
finns gränser för alla. Om det enda en
företagare ser eller hör eller läser i sin
nyhetskonsumtion är hur dåligt det går
för andra så är det på sikt svårt att hålla
modet uppe.
Därför pratar vi ofta om att företagare är
problemlösare och personer som inte ger
upp i första taget. Det är min starka övertygelse att det är sant, men det betyder
ju inte att alla problem går att lösa eller
att allt alltid ligger i företagarens egna
händer. Enbart positiva nyheter om företagande skulle alltså inte heller vara en
rimlig väg framåt.
Det är ingen slump att sagorna återkommande använder sig av retoriska
grepp som siffran tre, upprepningar för
effekt och djur som får förkroppsliga en
mänsklig egenskap. Det gör att läsaren/
lyssnaren kommer ihåg berättelsen lättare.
Samtidigt är det heller inte en slump att
sagorna använts i alla tider för att få barn
att somna. Alla element som återkommer
och känns igen gör det lätt att slappna av,
men efterhand också svårt att koncentrera
sig. Likt Peter som ropar om vargen blir
varningen allt mindre värd. Även om den
är av akut karaktär som ”gör något innan
företagen måste läggas ned”.
Frågan jag då ställer mig är vilken övergripande berättelse vi kommer få se om
företagandet och företagandets villkor
framöver? Och vilken skulle vi vilja se?
Vi kan kalla berättelsen ”Sagan om företagaren som slogs och dog och återuppstod
och dog och återuppstod igen i kampen
mot pandemi, elkris och inflation”. Du
kanske till och med tror du hört historien förut? Ändå kommer du nog bli lite
förvånad, i alla fall om du förväntat dig en
vanlig saga. För denna handlar om att det
goda inte alltid vinner, och att sanningen
inte alltid segrar. Lite tvärtemot de sagor
vi alltid fått höra som barn alltså.
Men ”stopp!” hör jag dig nu tänka. ”Vi
behöver ju företagen för att vårt land ska
kunna leva – så illa kan det väl inte gå?”.
Märk väl att det säger jag inte. Den som
letar efter ett nedlagt torg ser inte den
stängda butiken. Den som stirrar på den
Jimmy Mannung. Foto: Oskar Omne
enda nedlagda butiken kan se ett helt
nedlagt torg. Alla slut är inte lyckliga, hur
fel det än känns i magen. Sanningen är
också i betraktarens ögon. Samtidigt är
det just den insikten som ger oss makten
att förändra.
Moderna sagor leker i stället ofta med de
klassiska formerna och strukturerna. De
låter prinsessan rädda riddaren eller så är
trollet under bron en arkitekt som bara
vill vara i fred efter allt hårt arbete med att
bygga en mycket bättre bro än vad som
funnits tidigare. De nya texterna lånar
alltså grunden av sagan men bryter mot
strukturen för att få läsarens uppmärksamhet.
I bästa fall kan de nya momenten väcka
liv i sagan och få den som tar del av den
att komma ihåg något nytt. I andra fall
tar det nya över för mycket utan att ha
samma kvaliteter som originalet och allt
faller därmed platt. Vad händer med
sagan om företagaren som slogs som jag
inledde med om läsaren tänker ”Det här
har jag hört förut och orkar inte höra
igen.”?
Lågkonjunkturen kommer att sändas
på tv, radio och i fler poddar än vi tror.
Berättelsen är däremot inte skriven i
sten. Med respekt för sanningen kan vi
visa precis hur komplext företagandet är
i dessa märkliga tider. Som vanligt fanns
det någon som redan uttryckt det bättre.
Så jag låter Charles Dickens avsluta:
“It was the best of times, it was the worst
of times, it was the age of wisdom, it was
the age of foolishness, it was the epoch of
belief, it was the epoch of incredulity, it
was the season of light, it was the season
of darkness, it was the spring of hope, it
was the winter of despair.”
JIMMY MANNUNG
Företagarnas presschef
Goda råd blir allt dyrare
Känslorna går nu heta om vad som kan
och ska göras med kostnadsökningarna
och den höga inflationen. Då kan det vara
klokt att stanna upp och backa bandet till
hur det lät när läget var ett annat för att
få perspektiv som annars försvinner i den
pågående debatten.
Om vi går tillbaka till när inflationen i
stället var för låg så pratades det inte alls
lika mycket om företagens prissättning
som det görs i dag. Jag kan inte minnas
att riksbankschefen eller finansministern
då var ute och uppmanade hushållen att
handla där det var dyrare (eller att köpa
dyrare varor) för att få upp inflationen.
De sa inte heller att företagen borde höja
sina priser för att få upp inflationen.
Det var förstås bra att de inte uttalade
sig på det sättet. Både för att förändrade
konsumtionsval inte alls kan påverka
inflationsmåttet direkt och för att de inte
ska ta på sig rollen som prispoliser när det
gäller prisbildningen på en konkurrensutsatt marknad (hädanefter marknad). Den
uppgiften sköter nämligen kunder och
företag på egen hand utan förmaningar
från staten.
Det som var sant om läget då är lika sant
om läget i dag. Finansministerns och riksbankchefens uttalanden kan därför nästan
tolkas som att de kastar in brandfacklor
i debatten om finans- och penningpolitikens agerande. Det de i stället både borde
göra är att fundera över vad de själva
förmår att göra i sina respektive roller
för att dämpa inflationen via finans- och
penningpolitik under rådande förutsättningar.
Prissättningen på en marknad är en ständigt pågående process där priset förändras
beroende på vad som händer med en
mängd olika faktorer som påverkar både
företagens kostnader och hushållens
efterfrågan. Samspelet mellan företag och
kund är centralt för prisbildningen, det
kan ses som en slags förhandling där båda
parter har sitt eget bästa i åtanke.
Om ett företag sätter ett för högt pris
riskerar det att förlora sina kunder till en
konkurrent och om kunderna inte längre
anser att varan eller tjänsten är värd sitt
pris kan efterfrågan försvinna helt. Ett för
lågt pris innebär att företaget som inte
kan täcka sina kostnader gör en förlust.
En uppenbar förutsättning för ett långsiktigt företagande är vinst över tid. Ett för
högt eller ett för lågt pris innebär därför i
förlängningen konkurs om företaget inte
agerar för att vända utvecklingen.
När inflationen nu är hög och hushållens
realinkomster har sjunkit snabbt och kraftigt, innebär det att fler hushåll anstränger
sig för att leta efter bästa pris. Om de
byter inköp av oxfilé mot fläskfilé sparar
de in pengar på sina utgifter, men det
påverkar inte den uppmätta inflationen
här och nu och ett byte från högpris- till
lågprisbutik påverkar inflationsmåttet
först när förändrade marknadsandelar
uppdateras för de olika butikerna. Oaktat
allt detta med hur inflationen mäts verkar
hushållens prismedvetenhet disciplinerande på de företag som säljer till hushåll,
om de tar ut ett för högt pris riskerar de
att förlora kunden.
Den period vi nu genomlever med
mycket snabbare prisökningar än normalt
är tack och lov inte normal och då ska vi
inte heller förvänta oss att företagens prissättningsbeteende ska vara som vanligt.
Höga och snabba kostnadsökningar för
drivmedel, frakt, el, inköp och därutöver
alla de skatter som ska betalas och läggas
på priset, innebär att företagen måste
justera upp sina priser mot kund. Det kan
både ske snabbt eller med en viss fördröjning, beroende på hur avtalen är skrivna
och deras bedömning av efterfrågeläget.
Allt detta kan summeras till att eventuella ”omotiverade” prishöjningar hanteras
av kunderna på marknaden, som röstar
med fötterna om priset sätts för högt. I
valet mellan låga och långsamma prisförändringar och snabba och höga prisförändringar väljer därför alla det första.
Det gäller i synnerhet företagen, eftersom
inflationen påverkar allt från lönekrav
till inköpspriser och därmed även deras
möjlighet att planera för sina förväntade
kostnader och sin försäljning. Alla vill
tillbaka till en inflation i linje med inflationsmålet.
Riksbanken och finansministern borde
nu göra allt i sin makt för att få ned
inflationen med minsta möjliga skada
Johan Grip. Foto: Oskar Omne
för realekonomin. För riksbankschefen
är det en svår balansgång att få ned
inflationen med räntehöjningar utan att
knäcka ekonomin. För finansministern
är det väldigt enkelt och det innebär inte
ens någon skademinimering, tvärtom.
Sänkt skatt och moms på el och sänkt
arbetsgivaravgift skulle minska företagens
kostnadstryck och hålla tillbaka deras
prisökningar. Det skulle alltså sänka inflationen, hjälpa Riksbanken och göra att
fler personer får behålla sina jobb. Det är
med andra ord ett riktigt billigt gott råd.
JOHAN GRIP
Företagarnas chefsekonom
3
